Sov du bara

När du ligger i din säng om natten. Vaken och grubblande över värdsliga ting som i nattens dunkel kastar mycket längre skuggor än de gör i klart dagsljus. Såsom så många äldre människor gör om natten. 

I dessa snabbt eskalerande funderingar sitter plötsligt en redan bortgången far vid din sida. Iklädd sin vardagliga, rutiga skjorta tar han din handled i sin varma, trygga hand. Han klämmer din arm och tittar på dig. Det är helt tyst, men ord behövs inte för att han ändå ska kunna uttrycka "Det är lugnt, det ordnar sig. Sov du bara." Med den närvaron bredvid dig somnar du som ett litet barn och drömmer gott hela natten lång tills följande morgon gryr i en mjuk soluppgång. 

Denna upplevelse delade du med mig. Tack, det var vackert. 

07.01.2019 kl. 11:26

Lets' share

Hemma i den vaggande famnen av öppen eld i spisen, kyrkklockor, månen speglad i älvvattnet, en alltför pratglad mor och mopedister som testar sina sommardäck i nysnön en sen torsdagskväll. 

Här i detta hem fann jag ord från en svunnen tid. De är inte många år sedan, bladen är långtifrån gulnade. Men känslorna som orden beskriver känns distinkt avlägsna. Jag är tacksam för att skrivande stått mig nära till i tider av oro eller lycka. Tacksam över att de finns kvar för att kunna betrakta och le åt i efterhand.

Lets' share.

Skepnader bakom slutna ögon

När jag sluter mina ögon finns du här
När hag ser upp på allt framför mig finns du ock där.

Efter långa, trötta dagar kan jag inte längre se
Är skepnaden framför mig blott ett minne som får mig le?

Allt jag trott var sant är väl egentligen önskedrömmar
Allt detta har väl blott fått vår vänskap att spricka i sina sömmar.

Dina handlingar och dina ord
Dina rörelser och dina blickar

- en dröm

Allt det någonsin var
kom från min egen hjärtebomb som tickar

 

Balanssinne

Ett liv utan spänning är ett liv utan lycka
Ett liv i lycka är ett liv på klippans kant
Ett snedsteg är ett misstag som bär ut över kanten
Hoppet och tron är av spindelvävstråd
Vingar hos änglar bär styrkan av björnen
Med tro i hjärtat är du aldrig förglömd
Med förnekan i kroppen är själen fördömd. 
-5.5.15

 

Skönhet

De vackraste ord jag känner
Som sammet de smeker min gomm.
Likt kola de rullar över tungan
Du kan känna hur doften retar ditt sinn.

De vackraste ord jag känner
Runtom oss de svävar fritt.
Smeker oss lätt, berör.
Förstör allt förnuft, alla tankar.
Sveper oss in i sitt gung
Dunkar så taktfullt i våra hjärtan.

Men aldrig,
Nej aldrig,
Kan man annat än dem känna.
Kan du fånga dem uti din hand,
Låta dem lämna din mun och dina sinnen.

Ty de vackraste ord jag känner
Kan inte uttryckas i ord, nej känslor.
Det min vän
Är de vackraste ord jag känner.
-24.5.15

 

Segla

Jag sände mitt barn uti världen
Som ett skepp på havet
Jag sydde seglen och utmärkte leden 
Efter bästa förmåga 
Men åt vindarna 
förmådde jag inget
-citat

 

25.10.2018 kl. 23:48

Meddelande om bortgång under tågresan

 

En platta med choklad till sista smula
En panikartad abstinens efter Post Malones närvaro i hörlurarna
Minns killen med skägg, minns the Phantoms, minns Whiskey Lullaby. 
Allt som inte borde flyta upp till ytan just nu, gör det ändå.
Allt för att dämpa ångesten över att det nu, än en gång, ligger olja över hela havet.

 

Hur kunde vi låta det här hända. 
Jag trodde vi reparerat murarna, stärkt tätningen och höjt på stängslen.
Hur kunde vi låta det här hända.

 

Jag känner ett obehagligt tungt lugn.
Jag sitter så stilla och rofull på min plats.
Min rygg värker, mina ben har det obekvämt.

 

Även katten har stillnat, slutligen. 
Jag tror på teorin om att hon kan känna av stämningen.
Från minuten när pappa ringde med de sorgsna nyheterna fann hon ro.
Min kropp strävar efter att lyckas härma hennes lugn. 

 

Tanken på att göra allt igen. 
Begravning, sorg, ett nytt namn på en gravsten som står för evigt kvar.
Hur kunde vi låta det här hända. 

 

Slänger en blick i backspegeln. 
Vill minnas och le. Vara tacksam och blicka framåt.
Omöjlighet, varje ben på pallen brister. 
Var får jag då sätta mig ner då benen blir trötta?

 

Jag minns hans skratt. 
Finurligheterna han alltid hade så nära till.
Hans starka band till sin dotter och hur de levde upp tillsammans. 

 

Hans stilla trygghet. Hans ro och förnöjdsamhet. 
Aldrig att han blåst igång en storm.
Aldrig att han skulle varit egoistisk.

 

Jag minns historien om varför han avskydde att ligga på sjukhuset.
Han sa, han låg där och tittade.
Det var så ensamt och metallräcket vid sängens sida var så kall i hans hand. 
Han ville komma hem så snabbt som möjligt. 

 

Kära ... , hem fick du komma. 
Hemma fick du vara. Hem får du nu återvända. 
Kram.

20.09.2018 kl. 16:33

Bara vara sin egen

"Du är min bättre halva", "Tillsammans är vi en", "Jag klarar mig inte utan dig", "Du är den rätta för mig".

Jag kommer inte överens med det där konceptet. 

Självklart låter det vackert och rörande att två personer 'finner varandra och flätas samman av en evig kärlek'. Men hela grejen med att man hittar en karl, blir förälskad och plötsligt inte längre är sin egen..? Det är inget annat än skrämmande. I ett förhållande skänker man lycka till sin partner, älskar och stöder varandra genom livets farser. Man lever tillsammans, vill dela med sig av upplevelser och egendom och är ett tillsammans med partnern. Det innebär väl också en risk för att plötsligt stå ensam, halv och blottad, att plötsligt vara tvungen att lära sig stå på egna ben igen? Om kärlek innebär att man blir beroende av en person vet jag inte om jag vill ta del alls. Jag vill inte vara någons halva, än mindre ge en halva av mig i händerna på någon annan. Vad har jag då kvar om personen tappar halvan av mig? Att viga sin kärlek till en "one true love" är att sätta all sin tillit på den kärleken, att bestämma att den här kärleken varar för evigt. Det är inget någon kan veta, sluta nu. 

Jag tror inte jag har mod nog att leva ut något sådant här. Jag har inte mod nog att blotta mig på det sättet, att sträcka ut mitt förstånd, min tro och mina tankar i en öppen hand. Jag vågar inte ge bort den kontrollen över mig själv.

Ja, jag kan tänka mig att dela livet med någon, eller åtminstone perioder av livet. Men att dela mig med någon på ett så ingående vis är vansinne. Rent vansinne.

21.11.2016 kl. 12:46

Om att låta saker bli grått i tvätten

Att vara fattig är inte att äga lite utan är att sakna mycket.

Jag är inte rik. Min familj är inte rik. Inte rik på pengar. När jag ser mig runt ser jag alla dessa saker vi samlat på oss under åren. Kläder ingen använder, hobbyutrustning, böcker,  prylar som samlar damm. Vi slänger en massa som inte är söndrigt men som ingen använder och som istället bara tar plats. Plats vi nu behöver för våra nya saker. Kanske vi är lite rika på pengar iallafall.

Vi äger mycket men när jag ser mig omkring i min vardag saknar jag också mycket. Jag saknar både prylar, känslor och personer. Kanske jag är lite fattig ändå. Men att vara fattig eller vara rik på pengar, prylar, relationer, lycka och spänning... -vilket absurt sätt att mäta på. Rik eller fattig, svart eller vitt. Hur ofta är något ens svart eller vitt. 

Jag hade en relation en gång i tiden som jag inte visste om borde vara svart eller vit. Det kändes som om den hamnat i fel hög med smutsig tvätt och nu gavs tillbaka som grå. Jag bröt barriären och sa att den får vara grå. Sen klarade jag inte av att hålla mig där utan sa att den får bli svart trots allt. Svart krossade allt som någonsin blommat, relationen förändrades för alltid. Det var helt fel svar. Slutpunkten är att jag inte kan låta bli att undra hur det blivit ifall vi nöjt oss med att det fick vara grått. Något mittemellan, något diffust och obestämt.

Rik och fattig är svart och vitt men det är även orange och blått, rött och grönt, gult och lila. Färgerna i färgcirkeln. Jag tror vi bör låta dem fungera tillsammans som det är tänkt, hand i hand.  Strunta i värdet av vad rik eller fattig innebär, bara inse att här är var vi är just nu och det är inte alltid föränderligt. Vilket är helt okej. 

 

23.08.2016 kl. 22:52

Vad betyder gyttja?

När det regnar som mest ser jag på dig och du nickar
När äktenskapet mellan längtan och realism brister tar du min hand
Det stadiga handtaget släpper loss oron för att hitta nya vägar

Jag kan inte bestämma mig om jag ser fara eller lugn när jag möter din blick
Ditt lugn gör mig nervös
Men kvar står du och nickar mot mig varje gång regnet faller
Och jag står där och slås av att det är nu vänskapen smälter till gyttja.

15.08.2016 kl. 00:29

Låter du bli, låter jag bli

Ibland när det tystnar för en stund och en tar sig tid att sitta ner och reflektera, kommer också känslor svallande. Men ibland är det som att de känns väldigt många samtidigt som de också är oerhört få. Greppet om mängd sipprar ut mellan fingrarna och en har inte riktigt kontroll över vad det är som känns. 


I dessa fall tänker jag som så:
Ifall jag inte ens kan bestämma ifall känslorna i ögonblicket är så pass många att jag inte kan få grepp om dem eller om det helt enkelt inte finns några känslor att ta ett grepp om, så kan jag välja den definitonen själv. 

Att välja att vara en sån som inte bryr sig och inte tar så hårt på saker och ting är vad jag väljer. Det betyder inte att jag blir sårad men håller det inombords. Nej, det betyder att jag väljer att inte bli sårad. Det finns nämligen alltid dessa gränsfall där en kan välja att uttrycka sårade känslor eller bara ta problemet med en klackspark. Där vill jag välja att ta det med en klackspark eftersom jag har märkt att det gör mig bättre. 

Förstå mig inte fel, blir en sårad så att det verkligen känns ska en säga ifrån. På det sätt som krävs, ordentligt. Men emotionwecks är inte min typ. Låter du bli, låter jag bli och så kan vi återgå till att vara goda vänner som kan kalla varandra psykfall utan något värre drama. För drama är bara underhållande ifall det är upplevs från utsidan.
Det ordnade sig.

06.06.2016 kl. 01:37

Krav.

En hel massa krav har vi som hänger oss i hälarna varje dag, men det är menat vara så. Vissa krav tänker vi inte ens på att är krav, det går som per automatik. Vissa krav kanske vi även njuter av att utföra, krav som får oss att må bra. Sen finns också dedär kraven vi bävar inför och som känns tyngre att bära på en de andra kraven. De är dock också nödvändiga och har vi tur kan vi släppa taget om dem efter en viss tidsperiod.

Det finns dock också krav som inte borde finnas i vår vardag. Något som är ämnat att vara en glädje men som med tiden kom att bli mer av en börda. Det är såna krav vi bör komma ihåg att göra oss av med. Att göra skillnad på krav vi behöver ha på oss själva och krav som inte borde upplevas som krav är viktigt. Nu till sommarn vill man inte ha extra krav onödigt hängandes i hälarna, nu vill vi ha så få som möjligt. Klipp bort några.

02.06.2016 kl. 23:29

Action i alla varianter

Här på boardingen var jag bott i drygt tio månader nu finns många människor. Vi spenderar alla våra dagar i samma skolbyggnad, vissa enligt det svenska skolsystemet, vissa enligt det finska, vissa går i IB och vissa går i en belgisk skola. I vår skolbyggnad finns många elever. Från 2-års småbarn upp till 21-åriga unga vuxna vandrar genom korridorerna. Det finns ett hyfsat bra system på skolan, ledningen gör ett fint jobb men det är ändå ett enda kaos vissa dagar. Det händer alltid något, sällan en hel vecka utan nya dramahändelser. I alla varianter. Föräldrar som repar en elevs bil i frustation över parkeringsplatser, en okänd man som ofredar en elev verbalt (det hanterades väl i efterhand), elever som faller ut genom glasdörrar, terrorvarningar som ger oss flera dagar ledigt från skolan, bombdåd som förhindrade oss från att kunna flyga tillbaka hit från vårt påsklov. Det har inte varit ett händelselöst år.

 När jag tänker på min valmöjlighet att inte åka till Belgien överhuvudtaget känner jag en lättnad över mitt val. Om jag hade stannat hemma i den lilla staden jag kommer ifrån skulle jag troligtvis vara bättre förberedd inför studentskrivningarna som väntar i höst och jag skulle inte ha skärrat upp mina mor- och farföräldrar i och med oroligheterna i Bryssel i våras, men samtidigt skulle jag ha missat så mycket. Just nu känns livet här nere som en självklarhet och jag har svårt att uppskatta min tid som unik. Jag är rädd för att komma hem och tänka "Varför uppskattade jag det inte mer?". Men jag antar det är lönlöst att tänka så. Året här kommer ändå alltid finnas i mitt minne som ett mycket speciellt år vilket jag är glad att jag aldrig övervägde att tacka nej till. De små stunderna av saknad till allt där hemma, längtan att få träffa dem och ledsamhet över det jag missat trumfas lätt av allt här. Jag har inga problem med att vara en aning mindre förberedd inför examen i utbyte mot detta. Enkelt val.

02.06.2016 kl. 01:26

Frihet förändras med tiden

När jag öppnar en dörr stängs en annan
Visst sägs det så när nån pratar om val
Vi skryter om vår obegränsade frihet
Men står fängslade vid valens kval

Allt blir bättre med tiden
Men kanske vi redan passerat toppen
Förändringar fortsätter svalla över oss
Resultatet blir att något sväller i oss

För att genomföra de omtalade valen av frihet
öppnar vi dörrar och stänger de andra
Men svullnade kroppar fastnar i dörrar
Obegränsad frihet och bättre tider
Ät upp era ord med era goda aptiter

30.05.2016 kl. 19:06

Dethär är min helt egna offentliga avstjälpningsplats för det som ligger mig nära i just den sekund det skrivs. Tillämpad för det som inte spelar roll men som måste få komma ut ur systemet för att resten ska kunna rulla. Avstjälpningsplats, helt enkelt.

Den andra platsen jag använder i samma syfte:

VSCO

Senaste kommentarer